Ida var vi på BVC på tillväxt kontroll igen... hjälp vad hon växer. Snacka om att jag måste ha bra mjölk. När vi åkte hem från BB vägde hon 3115gr, några dagar senare var vi på torsdagen efter förlossningen på Mammot, sjukhuset för att se att amningen fungerade. Då hade hon gått upp till 3165gr. Helgen gick och vi fick hembesök av BVC  tisdagen 21 juni då hade hon gått upp till 3440gr. 28 juni 3670gr och idag 4030gr!

48cm lång vid födelse idag 54cm. Usch vad tiden går fort...känns som om jag bara varit hemma ngn dag och gosat... det finaste som vi gjort är Annie.

Helt otroligt att du är över 2 veckor gammal...kändes som om det var igår du för första gången låg i min famn. Finns ingen kärlek som är starkare och jag älskar dig mer och mer för varje dag som går.

Vår älskade lilla skruttis Annie, som igår på BVC vägde 3670gr och vuxit till 52cm lång.  

Den 13 juni kl. 12.41 kom vårat hjärta till världen 3210gr och 48cm lång.

Började med att söndagen den 12 juni på kvällen runt 19 tiden tyckte jag att det började sippra "rosa" strimmigt vatten. Vi åkte in för att kolla men läkaren trodde det va falskt alarm han sa tom pyspunka... Allt såg bra ut och jag hade ju inga smärtsamma sammandragningar. Åkte hem, fikade och kom i säng runt halv tolv.

Kl. 00.50 klev jag upp för att kissa..."splasch" sa det och sovrumsgolvet var täckt med fostervatten. Tog väskan och åkte in direkt efters min värkar började med detsamma...

Strax innan kl. 02 flyttar vi in till en förlossningssal. Värkarna börjar tillta och det känns bäst att stå upp när de kommer. kl. 4 är jag redan öppen 5cm och kl. 5 tar jag emot epidural. Äntligen vila! Värkarbetet avtar inte utan redan i sjutiden är jag öppen 10cm. Skönt att krysta tänker jag... lustgasen gör egentligen varken till el från men får mig att fokusera.

Tar i för kung och fosterland i varje krystvärk men det känns som om inget händer!  

De försöker hjälpa livmodern med värkstimulerande och runt 10 tiden är jag helt slut både jag och min stackars livmoder. Skrutten vill inte rotera ner i bäckenet som bebis ska (vill komma ut med näsan uppåt = hjässbjudning) , dessutom är det trångt. De pratar om kejsarsnitt men Vi kommer överrens om att prova med sugklocka.  Efter ytterligare ngr krystvärkar har jag lyckats klämt ner liten ngt mer och strax efter kl. 12 kommer en läkare in och ska sätta sugklockan.

Ju längre tiden gick desto mer hamnade jag i en slags koma... hade fått i mig energi dryck och vatten men det kändes verkligen som om jag var helt tömd på kraft och ork. Hinner "däcka" mellan varje värk så D måste väcka mig. Han står på min högra sida och hjälper mig upp för att orka krysta. Har en uska på vänster sida som trycker på min mage för att hjälpa livmodern. En läkare som står med klockan, en barnmorska som håller emot mina ben och håller koll därnere. Och ytterligare en som står och kollar värdena på skrutt genom att titta på monitor.

Efter minst 2st klocksläpp...vill jag ge upp men älsklingen och den underbara uskan på vänster sida peppar mig allt dom kan. Tar i det sista jag har samtidigt som de klipper och äntligen kommer en liten tjej ut. Dock alldeles likblek och ger inte ett knyst. D och läkaren springer ut med henne, vilket jag inte minns efters jag somnar igen av uttmatthet. Visar sig att hon behöver lite hjälp att andas och har fått en jätteblödning i huvudet av sugklockan och av att ha legat i fel läge i flera timmar.  Strong som hon är visade hon inga tecken på att hon mådde dåligt i magen därmed slapp vi kejsarsnitt.

Just när man va mitt uppe i det tyckte man det va bland det värsta man varit med om men...

Så här efteråt hade det ju kunnat varit värre...vi hade otroligt bra personal hela förlossningen och hon kom ju ut till slut. Natten till tisdagen fick hon bo uppe på neonantal avd för en blodtransfusion. Hade dåligt blodvärde av den blödning som uppstått i huvudet mellan huden och benet. Den tryckte alltså INTE mot själva hjärnan.

På morgonen runt 3 fick hon komma ner till oss och där började både min och hennes läk process och återhämtandet av energi.  Tog massa prover och såg till att vi båda läkte som vi skulle. Fick om vi ville åka hem redan onsdag efterm.  Så den 15 juni sent på kvällen var vi äntligen hemma med vår skatt.

Kom ut nu skrutten!!! ja jag vet att det egentligen är 2v kvar... men det blir ju som extra påtagligt då det tjuvstartade för ngr veckor sen. Va som sagt hos BM i fredags och gjorde tillväxtkontroll och kollade mina värden. Allt va bra så de vanliga orden "bara att vänta" kom igen. Magen har inte vuxit ngt sen förra veckan men jag har börjat samla på mig vätska pga värmen och igår morse märkte jag att magen har sjunkit. Vilket tyder på att ngn gör sig redo iaf. I veckan har jag sovit superfdåligt pga värmen och mina svällda fötter och händer. Så jag har faktiskt inte orkat gjort sååå många knop. Tvättat och stor städat bilen, Tvättat och städat lite hemma, plockat sten på tomten, sått gräs, lagat Daniels byxor och shoppat lite. 3 linnen till D, stödstrumpor och lite nya trosor för att nämna några...

Har haft lite besök i form av syrrorna, Fredrik och Milia och sist men inte minst min BF väninna Myran.

Tjockis magen står rakt ut....

Jaha...då har 2 veckor gått sedan vi var in och besökte förlossningen en sväng. Va hos barnmorskan idag på koll och även en liten önskan hur vi vill ha det när det väl är dax. Svårt att veta i förväg så man kan ju bara utgå från hur man känner just nu...allt kan ju ändras när man väl är där! Skrutten har växt en massa nu på slutet, men tydligen är det normalt. Har tyvär börjat samla vätska de senaste dagarna så fötter och händer känns som bly...aj aj. Stackars D får massera mina fötter varje kväll. Spelar ingen roll om jag sätter på mig stödstrumpor så fort jag vaknar på morgonen...har liksom ingen betydelse.

Sover väldigt olika...kan fortf sova en stund på rygg men vaknar oftast minst 3ggr per natt och måste upp och pinka. Märks att det är trångt där inne för alla organ också, det är inga små droppar som kommer. Däremot är det fullt ös som vanligt.. fast det är inte alls lika mysigt som för ett par veckor sedan. Ibland gör det riktigt ont! Speciellt när liten spjärnar med små fötterna och trycker på mina stackars revben. Och efters. vi varit fixerad så länge så är det alltid på samma sida och på exakt samma ställe... Men jag blir glad och lugn för jag känner ju att det verkligen rör sig varje dag flera ggr. Vilket är super! Men inget är behagligt längre, nu är jag redo... har börjat ila lite därnere så jag hoppas det är på G.

Håll tummar och tår på att vi vill ut närsom och se världen!

Bjuder på en tjockisbild och lite fakta:

SF mått: 36cm

Min Vikt: +14kg

Skruttens vikt: ca 2,8-3kg

Skruttens längd: ca 49cm

Hjärtljud idag: 148 (har varierat beroende på om vi varit vaken el sovit)

som lägst 135 och som högst 148.

Och kära Vänner.... jag LOVAR att skicka sms/mms NÄR skrutten kommit. Hör ni inget, har inget hänt!!!

Jaha då har ännu en vecka nästan gått... pappa har varit här mån-onsd och hjälpt oss med garageövervåningen (gästrummet) och veranda bygget.  Danne tog ledigt ngr dagar...så han har "långledigt", röd dag torsdag och måndag, inarbetad dag fredag. Grannarna har även köpt lite rullgräs efters. de har 2 små barn och 2 hundar som gärna vill springa på tomten i sommar.  Och än så länge är det ju bara jord, för att få en full last så blev det lite över så då köpte vi det resterande. Räckte precis till framsidan typ.

        Fiiint!!!

Veranda bygget har också kommit igång...men de är lååångt kvar...

Golvreglar är näst intill färdiga iaf. ska impregneras en gång till innan uppsättning.

I tisdags kom Linn, Texas, Helena och "lillebror"och hälsade på. Hade med sig salladslunch gulliga som dom är.

Helena ser trött ut, men hon blinkade precis när jag knäppte. Texas på bra humör och bus i blicken som vanligt.

Häromdan kom Ds momma Maj förbi med en present till skrutten. Världens sötaste grej!

Ska målas vid ett senare tillfälle, dröjer ju ett tag innan vi kan sitta och gunga på den   

Äntligen hemma igen!!! dock med bebis i magen fortf. men det gör inget...

Allt började i onsdags natt, sov dåligt och tyckte det kändes annorlunda. Spände i princip hela dan och sov även dåligt natten till torsdag. Torsdag morgon va jag riktigt spänd och hade sammandragningar, mensvärk och ilningar. kl. 13 var jag till barnmorskan. Allt såg bra ut men hon tyckte att jag hade alldeles för mkt sammandragningar och rådde mig till att åka hem och vila. Om det inte gav med sig så skulle jag ringa in på förlossningen. Sagt och gjort jag bokade av mina kompis dejter jag hade och åkte hem och la mig i soffan.

Värkarna/sammandragningarna gav inte med sig utan blev tätare och värre, dock inte olidliga! Men efters det är lite tidigt för skrutten att titta ut så ringde jag efter D och in på förlossningen runt 16 tiden. Packade ihop det sista och sen åkte vi in. Fick träffa en jätte trevlig barnmorska vid namn Vivianne och en läkare som tillsammans gjorde en ctg kurva så bebis mådde bra och de kollade även så att det fanns fostervatten och hur livmodertappen såg ut. I och med att den nästan var "utplånad" (ca 12mm kvar av den)som det heter på läkarspråk så fick jag va kvar över natten över observation. Och efters sammandragningarna kom så tätt fick jag värkdämpande spruta (bricanyl).

Sov som en kratta trots att det lugnade ner sig efter sprutan, inte så konstigt med tanke på ssjukhus säng och kudde... 

På fredagen kom en ny läkare  som kände och klämde, de körde en ny kurva och hon kom fram till att livmodertappen va helt borta och att jag va öppen 1cm. Hon bad oss ta en promenad för att se om det verkligen va så att bebis ville komma ut. Så vi tog en sväng på stan... Va ute ca 1 tim, På väg tillbaka fick jag jätte ont och fick stanna flera ggr. Va säker på att nu va det på gåmg... men efter att ha kommit upp på rummet igen, vilat och ätit lunch blev det lugnt igen.  Frågade om jag fick åka hem men det fick jag inte pga att hade börjat öppna mig och va lite tidig. Om jag varit fullgången hade situationen varit annorlunda. Vi fick träffa en barnläkare och besökte prematur avd en våning upp för att se hur det skulle kunna bli om skrutten kom ut. Det va skönt efters att man visste att det ev inte skulle bli ngn vanlig förlossning och hur liten mådde när/om den kom ut.

Barnmorskor och läkare avlöste varann och mina sammandragningar kom och gick... I morse fick jag nog och bad och böna om att få åka hem om det bebis fortf mådde bra och att allt va lugnt.  Barnmorskan som jag fick i morse var från dalarna och jätte trevllig. Hon tog en kurva och ngt annat prov, kände och bekräftade att jag fortf bara va öppen 1cm. En stund efter frukosten, fick vi besked att det var oki att åka hem. MEN att VILA!

Så nu sitter jag i soffan och stirrar på min halvfärdiga gungstol... Har lagt band på mig så nu ska jag vila ett tag. Lär ju slippa gå till den 24 juni i alla fall. Sen vill jag ju gärna åka hem efter ngr dagar  med en frisk bebis inte stanna på prematur i flera veckor!!!

Nu är vi i v. 35

Längd ca 47cm

Vikt ca 2600gr

Huvudomkrets 33cm

 Längtar tills jag får hålla och gosa med dig hjärtat, men du får gärna stanna därinne ngn vecka till