Den 13 juni kl. 12.41 kom vårat hjärta till världen 3210gr och 48cm lång.

Började med att söndagen den 12 juni på kvällen runt 19 tiden tyckte jag att det började sippra "rosa" strimmigt vatten. Vi åkte in för att kolla men läkaren trodde det va falskt alarm han sa tom pyspunka... Allt såg bra ut och jag hade ju inga smärtsamma sammandragningar. Åkte hem, fikade och kom i säng runt halv tolv.

Kl. 00.50 klev jag upp för att kissa..."splasch" sa det och sovrumsgolvet var täckt med fostervatten. Tog väskan och åkte in direkt efters min värkar började med detsamma...

Strax innan kl. 02 flyttar vi in till en förlossningssal. Värkarna börjar tillta och det känns bäst att stå upp när de kommer. kl. 4 är jag redan öppen 5cm och kl. 5 tar jag emot epidural. Äntligen vila! Värkarbetet avtar inte utan redan i sjutiden är jag öppen 10cm. Skönt att krysta tänker jag... lustgasen gör egentligen varken till el från men får mig att fokusera.

Tar i för kung och fosterland i varje krystvärk men det känns som om inget händer!  

De försöker hjälpa livmodern med värkstimulerande och runt 10 tiden är jag helt slut både jag och min stackars livmoder. Skrutten vill inte rotera ner i bäckenet som bebis ska (vill komma ut med näsan uppåt = hjässbjudning) , dessutom är det trångt. De pratar om kejsarsnitt men Vi kommer överrens om att prova med sugklocka.  Efter ytterligare ngr krystvärkar har jag lyckats klämt ner liten ngt mer och strax efter kl. 12 kommer en läkare in och ska sätta sugklockan.

Ju längre tiden gick desto mer hamnade jag i en slags koma... hade fått i mig energi dryck och vatten men det kändes verkligen som om jag var helt tömd på kraft och ork. Hinner "däcka" mellan varje värk så D måste väcka mig. Han står på min högra sida och hjälper mig upp för att orka krysta. Har en uska på vänster sida som trycker på min mage för att hjälpa livmodern. En läkare som står med klockan, en barnmorska som håller emot mina ben och håller koll därnere. Och ytterligare en som står och kollar värdena på skrutt genom att titta på monitor.

Efter minst 2st klocksläpp...vill jag ge upp men älsklingen och den underbara uskan på vänster sida peppar mig allt dom kan. Tar i det sista jag har samtidigt som de klipper och äntligen kommer en liten tjej ut. Dock alldeles likblek och ger inte ett knyst. D och läkaren springer ut med henne, vilket jag inte minns efters jag somnar igen av uttmatthet. Visar sig att hon behöver lite hjälp att andas och har fått en jätteblödning i huvudet av sugklockan och av att ha legat i fel läge i flera timmar.  Strong som hon är visade hon inga tecken på att hon mådde dåligt i magen därmed slapp vi kejsarsnitt.

Just när man va mitt uppe i det tyckte man det va bland det värsta man varit med om men...

Så här efteråt hade det ju kunnat varit värre...vi hade otroligt bra personal hela förlossningen och hon kom ju ut till slut. Natten till tisdagen fick hon bo uppe på neonantal avd för en blodtransfusion. Hade dåligt blodvärde av den blödning som uppstått i huvudet mellan huden och benet. Den tryckte alltså INTE mot själva hjärnan.

På morgonen runt 3 fick hon komma ner till oss och där började både min och hennes läk process och återhämtandet av energi.  Tog massa prover och såg till att vi båda läkte som vi skulle. Fick om vi ville åka hem redan onsdag efterm.  Så den 15 juni sent på kvällen var vi äntligen hemma med vår skatt.